fannyifrankrike.blogg.se

Hon gick fram till bordet och skulle precis sâtta ner brickan pâ nâr - tjodonk! Utan att riktigt fôrstâ vad som hânde hade hon bâde hunnit tappa och fânga matsalsbrickan, allt inom loppet av ett par millisekunder. Ett par bestick pâ golvet, lite choklad i pastan och pastasâs pâ fingret - men stôrre ân sâ blev inte katastrofen och tur var vâl det. Istâllet fôr applâder och nyfikna blickar frân det andra interna fick hon berôm fôr sina snabba reflexer, gick och hâmtade nya bestick och en servett och kunder sâtta sig och âta utan att behôva stâlla till med kvâllens spektakel i form av golvsopning.

 

"

Nästan en hel vecka har det gått sen jag tjoade hej här senast, det måste vara rekord. Jag försöker komma på vad jag har ägnat mig åt den här veckan men det är inte så mycket extraordinärt. Vi har skrivit fysikprov och jag fick ett bra betyg, haft lektioner på onsdagseftermiddagen och jag har virkat och rivt upp igen. Kameran har också haft semester så det finns inte så mycket att visa upp därifrån heller.

 

På tisdag har vi klassfoto och det är tradition att klä ut sig. Vår klass ska ha Harry Potter-tema. Jag hittade nästan allt jag behöver i garderoben, nu fattas bara att jag ska sy klart slipsen och be att få låna en skjorta av nån sen är jag redo att flytta in på Hogwards. 

 

Den där våren som alla pratar om har inte hittat hit än. Konstigt tycker både jag och alla andra, det är ovanligt kallt här för denna tiden på året. Fem plusgrader och mulet. Hoppas att solen tar igen det snart!

 

Jag känner mig lite oinspirerad att skriva här - jag menar hur intressant kan det vara att läsa om vad jag hittar på om dagarna? Eller det kan jag ju såklart inte veta, det är ju ni som läser som får yttra er om det. 

 

 

"

När jag kom hem låg det en fin överraskning och väntade på sängen.. 

 

Yes, nu är dom här och jag ska trotsa min lilla överansträngning och sticka ut och provspringa redan ikväll. Än så länge känns dom iallafall bra - tajta men bra. Och så är dom ju rosa!

 

"

 

Idag hade en riktigt seg förmiddag ända tills jag faktiskt tog mig för att gå ut och springa en runda. Skorna åkte på och pyamasen byttes ut mot lite lämpligare kläder, men till min stora besvikelse kändes det bara bof och urtråkigt redan efter ett par hundra meter. Äh, vad tusan, jag tar av skorna tänkte jag. Sagt och gjort, jackfickan fylldes med strumpor, och skorna hamnade i handen. Lite aj i fötterna i början men efter en stund på smågrus härdas man snabbt. Det kändes nästan som att flyga fram, inte alls jobbigt. Jag tror jag börjar förstå detdär med att en människas ben är mer studsiga än en kängurus. Hopp hopp, på asfalt, och grusväg, förbi tränande fotbollslag och promenerade familjer. Hela tiden accompanjerad av frågande blickar och odiskreta viskningar om att skorna hölls i händerna istället för att sitta på fötterna. 

 

 

Väl hemma igen var är humöret såklart på topp. De smutsiga och lite ömma fötterna hade klarat sig förbi både glassplitter och hundbajs på Puys gator och jag konstaterade att jag håller på att faktiskt börja tycka om att springa! Jag förstår vad folk menar när dom säger att det är som meditation. - För så snart skorna åker av får jag lixom annat att tänka på än hur jäkla jobbigt det är, helt plötsligt går hjärnkapaciteten åt till att hålla koll på fötterna så dom inte landar i hundbajs eller på vassa stenar. Är jag bara lite uppmärksam vart fossingarna landar och inte tänker för mycket så bara går benen av sig själva och det är knappt jobbigt. 

 

 

En dusch och en rejäl fotskrubbning senare stod maten på bordet. Moules frittes (musslorna kokade i Ikeas saffransglögg), följt av kaffe och berömm för (de döbakta) brödbullarna jag hittade på receptet till igårkväll.

 

 

"

Jag âker den Franska bergochdalbanan varje dag. Den âr ganska lâng, fôr vissa dagar gâr det uppât hela dagen, andra bara ner. Vissa strâckor svânger det kraftigt hela tiden. Âkturen âr lâng, den tar flera veckor, kanske nâstan en mânad, det beror pâ hur mycket fartvind som sliter i hâret.

 

Jag har âkt samma âktur flera gânger nu. Att vara hâr kânns lite som att vara pâ ett tivoli med bara en attraktion, vars svângningar jag nu kan i sômnen.

 

Med andra ord sâ mâste det hânda nâgot snart, jag bôrjar bli uttrâkad. Vardagen hâr kânns lika vardaglig som i Sverige och jag har inte kânslan av att gôra nâgot alls. Nu har jag testat att vara utbytesstudent, testat att gâ i den franska skolan, testat hur det âr att bli nerslâppt i ett frâmmande land och knappt kunna prata.

 

Att gôra denna resan var ju lite smâ-impulsivt. Det âr lite sân jag âr - jag fâr en idé och sâ vill jag genomfôra den pâ en gâng. Testa om det funkar. -Klarar jag av ett âr i Frankrike utan familjen och vânnerna? Nâr jag sen har gjort mitt lilla fôrsôk - ja, dâ âr det inte kul lângre.

 

--Se det som att du vill testa vad som hânder om du slâpper ett âgg frân tvâ meters hôjd. Nâr du har testat tre gânger sâ vet du att âgget kommer gâ sônder âven den fjârde. Dâr âr jag nu.. Jag ska precis slâppa mitt tionde âgg. Experimentet âr inte intressant lângre. Jag vill gâ vidare gôra nâgot annat, hitta ett nytt projekt. Fôrôvrigt har jag redan en massa kul idéer som jag vill genomfôra nu. Nu, nu! Otroligt frustrerande att behôva vânta.

 

"

 

 

Snön låg vit på taken, termometern visade minus 10 och det var lördag. Med andra ord en utmärkt dag för en utflykt. Utflyktsmålet var Emmaus, kontanterna i plånboken och kameran i väskan. 

 

"

I lördags efter turen i lilla Puy, samtal med mina föräldrar och lite pyssel tyckte jag att det hände för lite här. Hur löser man det bättre än att göra något?

Gärna något fint som uppskattas - det var helt enkelt dags för ett bak. Två googlingar och tio minuter senare hade jag krafsat ner ett recept på scones i min lilla anteckningsbok för allt och inget.

 

Efter lite funderingar och egentänk kom jag fram till att det var ett alldeles för tråkigt recept, så vad gör man då om inte att ändra lite?

Nu tycker jag att det âr dags fôr en liten saga igen, denna gângen blir det den om nâr jag âkte vilse i ett moln - ja det har hânt.

 

Det var den 25e december och âret var 2012. Dagen var kommen dâ jag fôr fôrsta gângen skulle âka skidor i Frankrike. Jag, Lison och Hervé packade in oss i bilen och âkte till skidstationen inte lângt ifrân Bagnols (bâsta stâllet i hela frakrike med godast ost (enligt min franska morfar och jag har en benâgenhet att hâlla med)). Vi âkte pâ slingriga vâgar uppfôr berget och ju hôgre upp vi kom destâ vitare blev det omrking oss.

Vi hoppade i plâxor och skidor och tog knappliften upp till 1500 meters hôjd. Det blâste sâ mycket sâ det var svârt att fâ upp farten i blôtsnôn och man sâg absolut ingenting som var mer ân 20 meter fram, bara vitt av snô och dimma. (I sverige hade det utan tvekan varit anstângt!)

 

Första âket. Upp med knapplift. Och sâ âker vi utfôr, problemet var det att dâ jag var ganska mycket sâmre pâ skidâkning ân mina kamrater och vâdret skrâmde mig sâ tog jag det vâldigt lugnt och râtt var det var sâ sâg jag dom inte lângre. Jag stannade upp och sâg mig omkring. Vitt. Fôrsôkte minnas vilken av pisterna vi valt i denna fôrgreningen det tidigare âket, men jag kunde inte minnas. Jag bestâmde mig fôr att âka rakt ner, men trillade ganska snart invid ytterligare en fôrgrening. Jag sâg mig noga omkring ânnu en gâng, men allt var bara vitt. Jag bôrjade bli râdd, svor en lâng ramsa med fula ord innan jag tog skidorna under armed och bôrjade gâ uppât. Fôr varje steg jag tog sjunk jag djupt ner i den opistade blôtsnôn. Jag gick upp till fôrgreningen dâr jag tidigare bestâmt mig fôr att âka rakt ner och skulle precis ta fart nedât vânster nâr jag fick syn pâ Hervé. Han kom uppifrân, och sa att vi skulle upp ytterligare en fôrgrening dit Lison vântade pâ oss. Ust och pust sâ var vi uppe och kunder âka vidare utan fler borttappade svenskar eller andra missôden ânda till klockan tre dâ vi packade in oss allihopa i bilen och âkte det tvâ timmarna hem.

 

"

Det var en gång en flicka i Frankrike, på lördagsmorgonen den tredje advent vaknade hon lite för tidigt och konstaterade att julkänslan som tidigare vänligt innfunnit sig var som bortblåst. Detta gick ju inte för sig, flickan hade helt enkelt inget annat val än att leta rätt på den igen.

Hon började med varma lussekatter till frukost och tittade på dagens avsnitt av julkalendern, sen storstädade hon sitt rum till höga toner av julpsalmer. Tänka sig, det funkade! Lagom till rummet var rent och frächt hade julkänslan hittat hem igen. 

 

Nöjt letadeflickan fram sitt rödaste nagellack och gjorde även naglarna julefina. Medans lacket torkade beundrade hon de egenhändigt gjorda snöflingorna som prydde balkongdörren och hoppades på lätta flingor fallande på andra sidan glaset till kvällen. 

 

Sen tog hon på sig vinterkappan, virade omsorgsfullt på sig halsduken och hoppade i kängorna innan hon med lätta steg trallade ner mot ett julpyntat centrum.

 

"

Kära Halsont!

Tack för besöket, det är alltid lika trevligt att råkas. Jag ber dock om att du lyssnar ordentligt på halsduken, den stinkade krämen och de varma dryckerna och ger dig iväg snarast. Var gärna så snäll och hälsa Febern och din eventuella förjeslagare Halsflussen att jag inte är så pigg på fler besök varken nu eller i framtiden. 

 

Tack på förhand, Fanny

 

"

I fredags satt jag alldeles ensam på den stora stora flygplaten i Lyon. Jag satt och läste norsk litteratur på franska och väntade. Jag väntade och väntade. Informationen på skylten om att planet hade landat byttes ut mot information om att baggaget rullade in, jag gick anslöt mig till gruppen av människor som redan stod framme vid staketet och väntade. Och så fick jag syn på Mamma och Pappa, dom kom uttraskande med stora väskor och kläder anpassade för novembertermometern i Sverige. Det blev långa kramar och glädjetårar, jag hade visst saknat dom mer än jag själv trott. 

Det vi har gjort dessa dagarna kan väl sammanfattas som familjemys och turistande.

 

Här kommer sagan bakom de små sagorna - hur hamnade lilla jag i stora Frankrike?

 

Det började en höstig dag för ganska exakt ett år sedan, då min franskalärare engagerat berättade hur bra det skulle vara för oss ungdommar att åka till Frankrike själva ett år. Hon frågade vilka som var intresserade och delade ut brochyrer med information. Skoltrött och nyfiken, tyckte jag att det lät intressant, snappade åt mig lite information och skummade igenom. Jag gick hem till de käraste föräldrarna och berättade att jag ville åka till Frankrike och frågade om det var möjligt?

- Ja, jo varför inte. Jag blev supermotiverad...och var det i ungefär två månader.  Vad som händer sen vet jag inte riktigt, men intresset svalnade en del, projekt Frankrike föll nästan i glömska.

Sista dagen för ansökan var 18 december och det datumet närmade sig med stormsteg. Jag hade i princip bestämt mig för att låta den dagen passera som alla andra, men kvällen den 17e fann jag iallafall mig själv framför ett worddokument på knackig franska. Google translate öppet i en flik brevid facebook, tänkte att

- Äh det är inte så pjåkigt, jag kommer ändå inte bli antagen.

Det blev fredagen den 18e, och på lunchen sprang jag genom ett blåsigt växjö, via fotografen, till posten. Såg till att brevet fick stämpel med dagens datum. Men oj, vad hade jag nu gjort? Impulsiva dumma jag. Låt oss se det som en rolig grej, jag ger det en chans.

Jodå, frammåt våren fick jag besked om att det var dags för intervju. Vi bokade tågbiljetter, och tog ledigt från jobb och skola, sen åkte jag och Syster till stockholm.

Intervjun var hemsk.. Det var jag och en kille till, först fick vi prata på svenska om varför vi ville åke och hur vi kände för att lämna vänner och familj hemma ett år. Sen var det dags att plocka fram  franskan, låt oss säga att det gick sådär och att det inte hade skadat att ha läst lite på passande språk på tåget. Känslan när vi gick från IPK till Beyond Retro var rent ut sagt att det hade gått skit. Den där  franskan tar mig aldrig till frankrike.

 

Väntan mellan intervjun och antagningsbeskedet kändes som en evighet, och helt plötsligt låg där ett brev med en numera välbekant logga. Jag var antagen, tydligen var det inte franskan som var avgörande iallafall.

Det blev dags att tänka efter ordentligt. Vad vill jag egentligen!? Jqg vet inte hur många gånger jag tänkte fram och tillbaka, men jag kom flera gånger tillbaka till samma slutsats som strax innan 18 december. Det där var nog inget för mig, jag låter det passera, stannar kvar hos min familj och tar studenten med min klass. Men helt plötsligt hade mitt impulsiva jag tagit över igen och innan jag riktigt förstod det hade jag hade tackat ja.

Fastän jag hela tiden visste att beskedet numera var bindande och kontarakten var  underskivna så tänke jag att det är inte säkert att jag får åka, inget är ju helt klart förrens de har hittat familj och skola åt mig, så jag får nog stanna hemma ändå. (Ja, jag är pessimist).

 

Vi åkte till huvudstaden igen, och där, mitt bland dagsordning och information fanns ett dokument med information om fin franska skola och familj. Där blev det verklighet, min sista utväg var kapad, jag skulle till frankrike! Jag skrev mail på (säkerligen) knappt begriplig franska till familjen och skolan och fick svar på engelska. Visste inte riktigt hur jag skulle tolka deas val av språk, var jag så usel på franska, eller ville dom bara underlätta för mig och slippa missförstånd?

 

Vid det här laget var det sommarlov och jag räknade ner dagarna till avfärd. 100, 80, 20, 1. Snabbt som tusan var det dags att krama om alla kära en sista gång på väldigt länge. Många kramar, men inga tårar. Och som i ett trollslag satt jag där på flygplanet brevid den danska mannen med rakade armar och lyssnade på franska barn som inte klarade av att vara tysta i två minuter. 

 

Och här är jag nu, i Frankrike, hos en underbar familj och på ett internat som jag tycker bättre och bättre om för varje dag som går, med fina vänner som skrattar precis lagom mycket när jag säger fel på sifforna 14 och 40. Ibland är det förjävligt, men det blir mer och mer sällan och jag börjar känna mig hemma här. Språket blir bättre för varje dag som går och ibland är det till och med ombytta roller på vem som skriver av vems anteckningar. 

 

Fast precis just nu, när detta inlägget blir tillgängligt för dig att läsa i den stora cyberrymden, så är jag i Paris.  Tillsammans med hela nio andra vikingar som har gått igenom ungefär samma sak som jag det senaste året, och som har mer eller mindre likande sagor att berätta.

Kanske sitter vi i denna stund och dinglar med benen från eiffeltornet, eller shoppar secondhand kläder per kilot? 

 

"

 

Det var en gâng en Prinsessa som bodde i ett slott hos en snâll kungafamilj i ett land lângt, lângt borta. En sôndag nâr alla faten var tômda och magarna mâtta frâgade Drottningen om Prinsessan inte ville ha besôk av sin saknade familj som hon inte sett pâ mânga mânga âr (lâs: dagar). Visst ville Prinsessan det, sâ hon skickade ivâg sin vackraste brevduva med en sprakande fârgglad inbjudan till sina saknade i sitt hemland lângt, lângt borta. Det drôjde inte lânge innan hon tog emot en duva med svar. Sjâlvklart ville hennes fôrâldrar, Kungen och Drottningen frân hennes hemland komma och besôka henne och se detta kungarike lângt lângt borta. Resan arrangerades snabbt och ordnades sâ att Kungen och Drottningen kunde vara med och fira Prinsessans 17:e

fôdelsedag. Prinsessan var sâ glad ôver dessa underbara nyheter att hon svâvade fram pâ smâ fluffiga rosa moln hela dagen, och har jag inte fel sâ gôr hon det ân, medans hon fôrhoppningsfullt vântar.

 

Nu ska jag berätta tvâ smâ historier för er, ett par otroligt skrattretande händelser som jag ska försöka âterge sâ bra som möjligt.

 

Det var en gâng en fysiklärare som hade lite problem med projektorn, ganska stora problem för att vara lite mer exakt. Han kunde nämnligen inte fâ den att visa nâgon bild. Dâ fanns det som tur väl var en till fysiklärare som kunde komma och försöka hjälpa till.

- Kanske det gâ bättre om vi tar en sopkvast och gungar lite pâ den?

Nej, det gick inte heller.. Men dâ hade vi tur igen, det fanns en till fysiklärare i närheten redo att rycka in och lösa problemet med den otroligt komplicerade projektorn. Han fick en lysande ide.

-Vi kanske ska kolla sâ alla sladdar är inkopplade som de ska?

Otroligt klyftig kille mâste jag säga, för sen fick vi en fin fin bild pâ hela tavlan, precis som det ska, apploderade tacksamt och kunde koncentrerat fortsätta studera ljusets vâglängder.

 

För inte sâ länge sen i ett land lâng lângt borta bodde det tre väldigt snälla flickor i rum 1 pâ ett internat som efter denna händelsen har ett lite större renoveringsbehov. En av flickorna, L, hade en vana att duscha väldigt länge. Vilket hon gjorde även igârkväll (dâ detta hände), det var nämnligen sâ att när jag hade sagt godnatt och skulle kila ut frân rum 1 och upp till mitt rum och sova sâ kände jag att jag gick i nâgot blött... Och när vi tände lampan kunde vi konstatera att L med sin lânga dusch hade skapat en översvämning i halva hallen. Stort skratt och lite skrikande pâ L att hon skulle duscha färdigt, och det SNABBT!
Jag hoppade över vattenpölen och gick ut i korridoren...

- Men vad är det där?
Mycket riktigt, det var vatten i korridoren med... Ojoj, torka snabbt innan vakterna ser!
Lite senare när jag lâg där i min säng i rum 15 (som ligger precis ovanför det nâgot vattenskadade rummet) hade jag väldigt svârt att somna, det var nämnligen nâgra flickor med bekant skratt som hade väldigt roligt pâ vâningen under.

 

Snipp snapp snut sâ var dessa sagorna slut.

 

"