fannyifrankrike.blogg.se

För exakt nio månader sedan åt jag hejdå brunch omgiven av familjen hemma i salen. Jag kramades hejdå med Ingrid och Lotta innan dom cyklade hem. Jag fick en present av Mormor som i sista stund pressades in i den stora blå väskan. Jag var mest taggad men lite ledsen, jag grät inte för jag visste att jag skulla komma tillbaka. Detta var den 2a september 2012. 

 

Dagen datum är den 2a juni 2013. Jag har varit i Frankrike i nio månader (minus veckan över nyår). Jag har gråtit och skrattat (mest skrattat). Tröstat och blivit tröstad. Jag har lärt mig ett språk, fått vänner och känt mig hemma, kännt att jag hör hemma här. I måndags morgon försov jag mig och när Hervé väckte mig och jag insåg att jag skulle bli tvungen att stressa var det första jag sa "merde" följt av en ramsa andra fula ord. Är det då man helt och hållet har kommit in i språket, när det första man säger klockan 6 en måndagsmorgon. Vissa stunder har varit svåra med hemlängtan och känslan av en maktlöshet när jag inte kunnat uttrycka det jag vill. Men med tiden har det kommit alltmer sällan, och nästan försvunnit helt. Hemlängat har ersatts av en ångest över vad som ska hända när det är slut, en ångest över hur det kommer bli att komma hem till vänner och en ny klass.

 

Nu, när jag sitter i mitt packkaos och skriver detta så är det kaos i mitt huvud, inte bara för att väskan är 30 storlekar för liten, utan också för att jag är så ledsen. Jag är så ledsen att jag snart ska åka, så jag går mest runt och lider. Jag vet, jag borde ta vara på den sista stunden, men det är så svårt. Det är jobbigt att säga hejdå. Jag lider av att det är slut och både längtar till och fasar över att lidandet snart är slut.

 

Imorgon kväll stiger jag av tåget i Alvesta, då står familjen där och väntar på mig. Jag ska kramas och säga att jag älskar dom. Och så tror jag att jag kommer gråta. Sen åker vi hem och lever lyckliga i alla våra dagar (ända tills Signe flyttar till budapest i höst).

 

 

Detta måsta vara ett av världens sämsta inlägg, men det skiter jag i. Jag har så mycket jag vill skriva och säga, så många bilder att visa men det kommer lixom inte riktigt ut i annan form än tårar. Nu ska jag packa upp väskan en tredje gång och sen går jag på rond tre.

 

 

"

Är det okej att ligga i en hög av halvpackade kläder och lipa som en barnunge?

 

 

"

Titta på Lisons teater - sjukligt bra!

Säga hejdå till Virginie, Laurène och Manon- gråta.

Få hejdå paket -gråta.

Gå på sista franskalektionen - gråta. Tänk snart lämnar jag min franska bubbla VILL INTE.

Säga hejdå till alla som inte skulle på min hejdåfest hos Guillome - gråta.

Krama om Clarisse en sista gång och hulka fram att hon inte ska göra något dumt.

Störa rektorn under en konferrence och tacka för mig. 

Krama Arnauld och säga hejdå - gråta.

 

Sen festade vi hela natten och gjorde sånna där dumheter som man ska göra när det är sista chansen. Tidigt var vi uppe iallafall, åt croissanter och drack kaffe innan vi tackade för oss och åkte hem. 

 

Idag har jag har sprungit runt på marknaden och köpt korv och ost av bönder med nästan obegripligt bonnig dialekt. Jag har inhandlat ingredienser till en jordgubbstårta och fått typ tusen komplimanger av random folk på stan för min blombukett. Köpte den största och finaste till min fina familj såklart! ♥

 

Min röda hejdåbok som alla hemma fick skriva i innan jag åkte har blivit påfylld med fina ord på franska med. Jag hade tänkte vänta med att läsa tills under resan, men det gick inte - jag har tjuvläst det första "brevet", det av Clarisse. Sen grät jag, kände mig speciell och försökte förjävles komma på nåt bra sätt att få stanna kvar. 

 

 

 

Visst ska det bli bra att komma hem till mina vänner och min familj - men kan dom inte bara komma hit istället?!

 

 

 

"