fannyifrankrike.blogg.se

Idag hade en riktigt seg förmiddag ända tills jag faktiskt tog mig för att gå ut och springa en runda. Skorna åkte på och pyamasen byttes ut mot lite lämpligare kläder, men till min stora besvikelse kändes det bara bof och urtråkigt redan efter ett par hundra meter. Äh, vad tusan, jag tar av skorna tänkte jag. Sagt och gjort, jackfickan fylldes med strumpor, och skorna hamnade i handen. Lite aj i fötterna i början men efter en stund på smågrus härdas man snabbt. Det kändes nästan som att flyga fram, inte alls jobbigt. Jag tror jag börjar förstå detdär med att en människas ben är mer studsiga än en kängurus. Hopp hopp, på asfalt, och grusväg, förbi tränande fotbollslag och promenerade familjer. Hela tiden accompanjerad av frågande blickar och odiskreta viskningar om att skorna hölls i händerna istället för att sitta på fötterna. 

 

 

Väl hemma igen var är humöret såklart på topp. De smutsiga och lite ömma fötterna hade klarat sig förbi både glassplitter och hundbajs på Puys gator och jag konstaterade att jag håller på att faktiskt börja tycka om att springa! Jag förstår vad folk menar när dom säger att det är som meditation. - För så snart skorna åker av får jag lixom annat att tänka på än hur jäkla jobbigt det är, helt plötsligt går hjärnkapaciteten åt till att hålla koll på fötterna så dom inte landar i hundbajs eller på vassa stenar. Är jag bara lite uppmärksam vart fossingarna landar och inte tänker för mycket så bara går benen av sig själva och det är knappt jobbigt. 

 

 

En dusch och en rejäl fotskrubbning senare stod maten på bordet. Moules frittes (musslorna kokade i Ikeas saffransglögg), följt av kaffe och berömm för (de döbakta) brödbullarna jag hittade på receptet till igårkväll.

 

 

"