fannyifrankrike.blogg.se

Sista veckan pâ internatet firas duktigt i Monistrol.

 

Klart att treorna ska smyga sig in i tvâornas rum med vatten och vâckarklockor klockan tvâ pâ natten och tjuva skor att knyta girlanger av. Och att dom under tisdagen har bytt plats pâ allas tâcken.

Glada var vi i tvâan iallafall nâr vi fick ta ut vâr hâmd pâ intet ont anande tjejer i ettan ôverraskades med vattenkrig sâ snart dom steg ut bussen igâr morse. Blôtt och lôddrigt.

 

Jag hade lyckats komma lindrigt undan.

Tills fôr tvâ timmar sedan.

Helt ovetandes och ovanligt trôgtânkt la jag nâmnligen inte benen pâ ryggen tillrâckligt snabbt nâr Florence och Laurène kom gâendes mot mig och Virginie men flaskor innehâllande diverse âckligt tidigare ikvâll. Ja, jag fâr vâl helt enkelt se det som en kârleksfôrklaring att bli drânkt i saft och schampo och fâ vatten kastat bâde efter mig och i hela sângen.

En dusch, ett torrt ombyte och en kebab senare var det dags igen. Denna gângen Arnauld och Valentin som tyckte att jag behôvde lite raklôdder som grâdde pâ moset, fôr att inte glômma att Léa (som jag trodde skulle vara snâll) jagar mig ett extra varv med en flaska vatten.

 

Nej, jag ska inte fâ det att lâta som att det âr synd om mig, fôr det âr det inte (fôrutom fôr att jag mâste âka hem sâklart). Det âr lixom sâhâr vi firar varandra pâ detta stâllet. Avtackning eller fôdelsedag spelar ingen roll.

Sen finns det ju ocksâ nâgra som gôr det pâ ett lite svenskare vis, med present till exempel. Eller som en galet hârlig klass som ordnar med en klassfest fôr min skull.

 

Usch, jag blir allderles târôgd av att tânka pâ att jag bara har en dag kvar med alla dessa underbara mânniskor som jag lârt kânna, och fyra kvar tills jag har sagt hejdâ till min familj. Tro det eller ej, men ân sâ har jag faktiskt inte grâtit.

 

Imorgon âr det hejdâ till en del av klassen (som inte kan komma pâ festen) och till rektor, lârare och surveillanter. Snyft.

 

 

"

Sâ kom den magiska dagen med en ynka vecka kvar till âventyret kommer till sitt slut. Resan som har tagit upp en stor del mitt engagemang och energi i nâstan tvâ âr âr snart ôver. Jag âr sâ stolt ôver mig sjâlv som har klarat av att ro bâten ett âr i Frankrike i land, nu âterstâr det bara att landgâ utan att sâtta foten i dyn och trilla i vassen ;).

 

Pâ ett sâtt sâ kânns det sâ otroligt skônt. Jag kommer bli friare och kunna gôra vad jag vill igen och jag har visat fôr mig sjâlv att jag kan sjâlv (som jag sâ ofta sa nâr jag var liten). Men sen tânker jag ett varv till, och ser mig omkring. Betraktar alla mânniskor som jag har lârt kânna, platsen som jag faktiskt gjort lite till min, och sâ blir jag ledsen.

 

 

 

Ja, jag fôrstâr ju sâklart att jag kommer fortsâtta att vara jag och att allt mer eller mindre kommer gâ tillbaka till att vara som det alltid har varit. Men jag ât râdd (âr det detta som kallas resfeber?). Och jag kan berâtta att det âr precis samma râdsla som kvâllen den 1a september fôrra âret - bara det att nu âr det minst 42 gânger vârre. Jag kânner en râdsla fôr att lâmna mitt liv, familj och mina vânner bakom mig i ett annat land, en râdsla fôr vilka jag nu kommer spendera min sommar med, en râdsla fôr att tappa sprâket. Och sâ det vârsta av allt, kommer jag nâgonsin tillbaka hit? Kommer jag nâgonsin trâffa Lison, Flo, Alban och Marina igen?
Jag hoppas, jag vill, men jag kan inte vara sâker pâ samma vis som nâr jag âkte hit med vetskapen om att jag nio mânader senare skulle âka hem igen.

 

Magkânslan sâger att mina kinder kommer se ut undefâr sâhâr ↑ mot slutet av veckan. Kanske lite mer i grâskala dock.

 

 

"

Idag har jag varit på utflykt med Hervé och Corinne igen. Vi var vid frankrikes längsta flods källa (la loire). Jag drack vatten ur den Geologiska källan, tittade på när hunden badade i den Autentiska och spanade ut över ängarna efter den Sanna. 

 

Nu börjar det bli sent. Sent som i snart dags att sova och sent som i att både flyg och tågbiljett ligger och väntar på mig. Sent som i att vi har bestämt hur dags vi åker hemifrån nästa måndag. Sent som i att jag snart åker härifrån.

Jag minns att jag för ungefär ett år sedan satt och läste en årsresumé på en utbytesblogg. Flickan som skrev berättade om hur underbart det hade varit, hur mycket hon lärt sig, att det skulle bli ledsamt och så det som fastnade i mitt minne. Hon skrev att hon förstod allt som sades på radion. Åh, så imponerad jag blev må du tro! 

Föreställ dig nu min min den dagen jag insåg att jag faktiskt förstår allt på radion.

När jag för ett år sedan blygsamt tänkte att jag kanske skulle kunna förstå delar av fransk radio blev jag nästan arg på mig själv för att jag satte upp för höga förväntningar på resan.

Något jag kan säga i efterhand är att det där med radion gick ganska snabbt ändå, och även fast jag tappar ord och stakar mig så pratar jag flytande franska, jag förstår allt. Jag tittar på scetcher och hänger med även när nån pratar snabbt och otydligt. Och det är helt normalt när jag varit här i hela nio månader. Det du!

 

 

"

I tisdags morgon steg fyra lärare och 58 naturelever på bussen och åkte fem timmar genom regn och snö för att ägna tre dagar åt att studera stenar. 

 

Jag kom hem i ett paket från sten-resan, tro det eller ej. Baksidan fick sig dock en rejäl omgång av all bergsvandring, solbrännan blev ett faktum och rösten blev borttappad i en snödriva på 2500 meters höjd. 

 

Nu kom jag precis in från en liten liten springtur, mest för att bli varm för att sräcka ut musklerna lite. Men också för att bevisa för mig själv att det inte är jobbigare att springa lugnt och stilla hela tiden än att varva springet med onödig gång. Lyckat!

 

Ikväll är jag ensam hemma, jag ska äta sniglar, prata med vissa saknade hemma i sverige och skriva mer här om klassresan. 

 

À bientot!

 

 

"

Ge mig en get!

 

 

 

Nu är matsäcken packad, näsdukarna i väskan och kamerabatteriet sitter i laddaren.

 

 

Vi lämnar Monistrol vid kvart i åtta imorgon och kommer tillbaka sent på torsdag kväll. Internet blir det nog dåligt med i bergen, men gullig som jag är så har jag förberett ett bildinläggg åt er för var dag jag vandrar omkring i bergen.

 

 

På väg hem från baren igår kände jag hur en förkylning började smyga sig på igen. Mycket riktigt så vaknade jag täpt och slö så dagen har jag valt att spendera så lugnt som möjligt.(Måste ju vara frisk så jag kan följa med och titta på stenar med klassen på tisdag!).

 

Jag bäddade in mig i badskum ett par timmar, har pratat med mina föräldrar och tittat på eurovision. Fem minuter, max fem minuter får man titta på tv/film i detta huset själv innan Compotte kommer och ska vara med.

 

Något possitivt är iallafall att det äntligen har slutat regna, och tro det eller ej, men solen skiner!

 

 

//Hälsningar tjejen som har varit mer sjuk än någonsin under detta året men är glad ändå.

 

 

"

Hej, jag heter Fanny och det finns en överhängande risk att jag blir kriminell.

Rättare sagt så blir jag ganska garanterat det om detta går igenom och blir lag. 

 

Tjing.

 

 

"

Förra helgen hade jag resans sista besök. 

 

Lagom tills jag har fått tillbaka lusten att skriva här och dela med mig om vad som händer så har kameran blivit ovillig att följa med på äventyren. Inte för att det är så kul att fota när det mesta man ser är grå moln och regndroppar, men vetikattsingen om det inte hade varit trevligt med lite mer bilder här?

 

På tisdag ska jag till alperna (tror jag. Förlåt Morfar, jag ska plugga geografi!) och titta på stenar i tre dagar med klassen. Läraren har sagt till oss att ta med mössa, vantar och allmänt varma kläder för har vi otur blir det minusgrader på morgonarna. Fast där någonstans går min gräns, jag fryser hellre lite än går runt i mössa i mitten på maj (skickade dessutom hem alla mina vinterkläder med Mormor och Morfar när dom var här). Sådetså - kommer man från norden så gör man. Någon gång ska det väl bevisas.

 

 

Jag känner mig coolare än catwoman och starkare än spindelmannen. Har precis sprungit den där långa rundan jag för ett par månader sedan bestämde skulle vara sprungen innan jag lämnar Puy.

15 kilometer och en grymt nöjd och stolt Fanny som för ett år sedan våndades och halvt dog över ett coopertest. 

 

 

"

Om tio minuter ringer klockan och jag ska leta upp tjejerna sâ vi kan ôva vâr dans ett par gânger till innan vi blir betygssatta. Spânnande - eller inte.

Ska jag vara objektiv sâ âr vâr dans riktigt kass.

Och det âr inte sâ konstigt det heller nâr undervisningen gâtt ut pâ att lâraren sagt att "sâhâr betygssâtter jag er, sâtt igâng". Ja, sen har vi kanske inte varit jâtte duktiga pâ att hitta pâ koreografi under den tiden vi faktiskt haft pâ oss, och vi kanske slânge ihop det under den sista lektionen. Iallafall sâ ska jag snart bli tvungen och offra mig fôr gruppen och mina vânners betyg och dansa en hemsk fôrmodligen osynkad och stel dans infôr publik.

 

Nervôs.se - Jag har inte ens hôrt musiken vi ska ha till.

 

 

"

Sjâlvklart âr det dagen jag tânker slippa svettas som en isbjôrn i afrika och tar pâ mig lite somrigare klâder som himlen ôppnar sig. Fôr att fortsâtta med djurliknelsarna sâ kânde jag mig mer som en ôkenrâtta i alaska = kallt. Men jag ska inte klaga fôr nu har vi nâmligen fâtt tillbaka varmvattnet i duscharna efter ettpar mânader utan.

 

Idag âr det onsdag och som bekant gâr jag ju pâ extra-franska dâ. Jag och Arpine hâller pâ att gôra en nyhetssândning, sâ dagens "lektion" har vi lâst nyheterna, skrivit artiklar, ôvat och spelat in vâra rôster. Jag âr lite nervôs fôr nâsta gâng vi ses (om tvâ veckor, geologi-resa nâsta vecka) sâ ska vi ner i skolans TVstudio och spela in. Lââskigt.

 

 

"

Ja, att stiga upp klockan alldeles-fôr-tidigt och sedan fôrsôka se ut och verka nâgorlunda levande en hel skoldag har varit tungt efter nâstan tre veckors lov. Som tur vâl âr âr jag omgiven av en massa roliga kompisar sâ sâ farligt ska jag inte sâga att det âr ândâ. Inget att klaga pâ.

 

Jag vet inte om skoltrôtt âr râtt ord, men jag har iallafall fâtt nog av att sitta still i timmar och lyssna pâ fôrelâsningar, sârskilt dâ solen tittar fram och det finns en dundersôt kattunge hemma. Jag vill ha sommarlov och ârligt talat sâ vill jag hem. Det faktum att jag om exakt tre veckor nu stâr och vântar pâ mina vâskor pâ kasprup gôr det iallafall lâttare. Lâttare att inte lângta fôr mycket och lâttare att faktiskt ta vara pâ den sista tiden. Fôr vare sig ja vill eller inte sâ âr det snart slut - och det kommer inte tillbaka.

 

 

Imorgon ska jag stiga upp och âta frukost extra tidigt (sômnbrist pâ gâng?) och sedan bâr det av till Chambon sur Lignon fôr att skriva Delf. Ett litet lycka till skulle nog inte sitta fel âven om det nu blir pâ nivâ B1.

 

 

"

 

I eftermiddag, en stund efter att Mormor och Morfar åkt bestämde vi oss för att det var läge att åka tillbaka till Via Feratan. Klokt val, vi klättrade rakt upp för stup, ovanför porlande vatten och med kvälssol i nacken. Jag ångrar som en jag-vet-inte-vad att jag inte tog med kameran för utsikten var sjukligt vacker. Inte ens på google hittar jag några bra bilder. 

Det var bra med en utflykt, för när mina kära morföräldrar hade åkt så var jag lite ledsen och att koncentrera sig på att inte trilla ner i avgrunder var precis det jag behövde för att komma på bättre humör igen. Och till på köpet har jag nu testat Vibramskorna i ännu en sport. 

 

 

Imorgon väntar uppstigning klockan sex och sedan årets näst sista hela vecka. 10 dagar kvar i den franska skolbänken. 

 

 

"

 

 

Fredagen den 10e maj har kommit och är nästan över. Jag har städat rummet, handlat till min slippaskolan-middag ikväll och bakat muffins. 

 

Och nu lyssnar jag på Håkan Hällström och taggar för att jag snart får träffa mormor och morfar igen. Vid jul såg jag dom senast. Allderles för länge sedan sen sist med andra ord. Jag borde plugga undan lite matte och fysik - men njae jag är inte jättesugen på det. 

 

 

 

"

Idag har vi varit och klättrat på farligt branta klippväggar. I hällregn.
Förutom regnet var det toppen, finfin utsikt, höjdskakigaben och adrenalinkick. Tyvärr hann vi bara börja på den gröna banan innan regnet tilltog, så när vi klättrat klart den bestämde vi oss för att vandra tillbaka till bilen och återkomma för de svårare banorna en lite torrare dag. 

 

Intressant hur vi alltid lyckas ha otur med vädret när vi ska på utflykt. Det spelar ingen roll om det handlar om skidor, cykling, vandring eller klättring, eller om det för den delen varit skinande sol tills den minut vi sätter oss i bilen. Synd, kameran har ju en tendens att få stanna hemma sådana dagar.

 

 

Något en aning mer värmande är det underbart goda théet vi drack hos Laurène igår. 

25 dagar kvar. 

Jag har frukostpiknick i solen, bröd jag bakade igår, frukt och thé...

önskar att frukosten istället sett ut såhär.

 

Blommiga klänningar och balerinaskor.

Sommarsånger på mina läppar.

Det är 25 dagar kvar.

Blir frågad om mitt bästa minne från resan - svarar att den inte är slut än.

Borde städa - solar.

Räknar som en dåre och ritar diagram med funktioner. Fast jag inte måste.

25.

 

 

"

Idag imorgon är det röda dagar här i baguettlandet. Fredag är av någon mystisk anledning inte officiell klämdag - men vi kan välja lite själva hurvida vi ska till skolan eller inte. Jag tänker stanna hemma, med motiveringen att jag inte har så stor lust att ha 9 timars lektioner en dag jag kunde varit hemma. Jag vet, det är ingen snygg anledning, något Corinne påtalade. 

Hennes förslag var en deal. Jag stannar hemma mot att jag fixar kvällsmaten på fredag. Haha plättlätt - jag gillar ju att laga mat (till skillnad från vissa värdmammor).

 

Så låånghelg här är jag! Idag har jag mest legat i solen och läst, och ikväll ska jag och Lison till Laurène. 

Sen tänker jag mest se till att jag är pigg och i form inför helgen då Mormor och Morfar äntligen kommer och hälsar på. 

 

 

"

Soliga dagar, som idag brukar jag försöka vara klok och stanna i skugga/ inne under de värsts soltimmarna för att inte bränna mig för mycket. Men jag vet i tusingen om det är nån mening med det när jag efter två timmars pluggande i solen mellan 2 och 4 är rödare än en kokt kräfta på hela baksidan, ont gör det med. Hur ska jag kunna sova inatt? Hopplöst är det, för antingen får jag ju hålla mig i inne typ hela dagen eller bylsa på med en massa kläder för att skydda. 

Sen har jag ett "problem" till, jag får dödligt ont i ögonen av allt ljus med. Eller ja, det i sig är ju inget större problem, bara att ta på ett par solglasögon. Om det nu hade funnits några jag passade i då.. 

 

Ja, såhär går det när man placerar en blek, blåögd svensk långt närmre solen än hon är anpassad för.

 

 

"

Jag följer Ikeareklamens råd fullt ut, har knappt haft koll på varken datum eller veckodag denna andra halvan av lovet. I eftermiddag tog jag iallafall en titt i kalendern igen. 30 dagar kvar i frankrike stod det i dagens ruta, oj. Annars har jag spenderat ett par timmar på golvet med diverse papper och anteckningsblock utspridda omkring mig, intyg på att jag varit här ett läsår ska inskaffas, mail skickas, papper rensas och samtal ringas. Och så ska vintergarderoben rensas ut.
Min Mormor och Morfar kommer nämnligen nästa helg och jag har bett dom ta lätt packning och stora väskor. Även fast jag räknar med att behöva checka in en extra väska vid hemresan så känns det tajt med platsen. Skummt för det känns som jag har varit en riktigt dålig konsument. Eller jag var det innan iallafall - de senaste dagarna har jag bokstavligt talat bränt euro-sedlar. Igår fick jag en impuls och gick till frisören, och idag har jag köpt min andra fina handsydda läderväska. Dyrt men värt.

 

Nu ska jag sortera lite foton och kanske titta på matteläxan som ska vara gjord på måndag. Kanske om ni inte tjatar.

 

 

"

 

 

Nu har solen kommit tillbaka efter vad som känns som en evighet med grå moln, storm och oavbrutet regn. Åh, jag (och alla andra med för den delen) håller alla tummarna och tar i trä för att våren är här för att stanna denna gången.

 

Valborg har hunnit passera ännu en gång utan mig i majbraseland. Här var det en tisdagskväll som alla andra, vi åt kvällsmat, tittade på nyheterna och slocknade ganska snart.

1a maj vet dom iallafall vad det är här, det samlas folk i stan för arbetstjohejs, som hemma med andra ord. Och så anordnas det ett lopp som jag inte tänker springa.

 

Idag har jag brutit mot mina konservativa regler om julmat med.. Jag bakade en mjuk pepparkaka (fast det inte är jul!!) - den blev i vart fall mycket uppskattad. Så istället för att skriva osammanhängande trams här ska jag översätta receptet nu på en gång.

 

 

"