Sagan om glädjetårarna.

I fredags satt jag alldeles ensam på den stora stora flygplaten i Lyon. Jag satt och läste norsk litteratur på franska och väntade. Jag väntade och väntade. Informationen på skylten om att planet hade landat byttes ut mot information om att baggaget rullade in, jag gick anslöt mig till gruppen av människor som redan stod framme vid staketet och väntade. Och så fick jag syn på Mamma och Pappa, dom kom uttraskande med stora väskor och kläder anpassade för novembertermometern i Sverige. Det blev långa kramar och glädjetårar, jag hade visst saknat dom mer än jag själv trott. 
Det vi har gjort dessa dagarna kan väl sammanfattas som familjemys och turistande.
 
En dag kom vi 82 meter närmare himlen genom att klättra upp till kapellet på vulkanen.
 
Kombinationen av blixtförbud och en något darrig hand blev såhär spännande.
 
Vi har tittat på gobbelänger i ett kloster.
 
Och druckit kaffe på stans cafeer. Vi beställde in cappucino och blev förvånade över all grädden.
 
Jag har myst av att se mina familjer lära känna varandra.
 
Pappas väska fylldes med lokala ostar, korvar, linser och annat gott.
 
Vi har gosat en massa med Compotte..
 
...framför brasan.
 
"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0