fannyifrankrike.blogg.se

För exakt nio månader sedan åt jag hejdå brunch omgiven av familjen hemma i salen. Jag kramades hejdå med Ingrid och Lotta innan dom cyklade hem. Jag fick en present av Mormor som i sista stund pressades in i den stora blå väskan. Jag var mest taggad men lite ledsen, jag grät inte för jag visste att jag skulla komma tillbaka. Detta var den 2a september 2012. 

 

Dagen datum är den 2a juni 2013. Jag har varit i Frankrike i nio månader (minus veckan över nyår). Jag har gråtit och skrattat (mest skrattat). Tröstat och blivit tröstad. Jag har lärt mig ett språk, fått vänner och känt mig hemma, kännt att jag hör hemma här. I måndags morgon försov jag mig och när Hervé väckte mig och jag insåg att jag skulle bli tvungen att stressa var det första jag sa "merde" följt av en ramsa andra fula ord. Är det då man helt och hållet har kommit in i språket, när det första man säger klockan 6 en måndagsmorgon. Vissa stunder har varit svåra med hemlängtan och känslan av en maktlöshet när jag inte kunnat uttrycka det jag vill. Men med tiden har det kommit alltmer sällan, och nästan försvunnit helt. Hemlängat har ersatts av en ångest över vad som ska hända när det är slut, en ångest över hur det kommer bli att komma hem till vänner och en ny klass.

 

Nu, när jag sitter i mitt packkaos och skriver detta så är det kaos i mitt huvud, inte bara för att väskan är 30 storlekar för liten, utan också för att jag är så ledsen. Jag är så ledsen att jag snart ska åka, så jag går mest runt och lider. Jag vet, jag borde ta vara på den sista stunden, men det är så svårt. Det är jobbigt att säga hejdå. Jag lider av att det är slut och både längtar till och fasar över att lidandet snart är slut.

 

Imorgon kväll stiger jag av tåget i Alvesta, då står familjen där och väntar på mig. Jag ska kramas och säga att jag älskar dom. Och så tror jag att jag kommer gråta. Sen åker vi hem och lever lyckliga i alla våra dagar (ända tills Signe flyttar till budapest i höst).

 

 

Detta måsta vara ett av världens sämsta inlägg, men det skiter jag i. Jag har så mycket jag vill skriva och säga, så många bilder att visa men det kommer lixom inte riktigt ut i annan form än tårar. Nu ska jag packa upp väskan en tredje gång och sen går jag på rond tre.

 

 

"

Är det okej att ligga i en hög av halvpackade kläder och lipa som en barnunge?

 

 

"

Titta på Lisons teater - sjukligt bra!

Säga hejdå till Virginie, Laurène och Manon- gråta.

Få hejdå paket -gråta.

Gå på sista franskalektionen - gråta. Tänk snart lämnar jag min franska bubbla VILL INTE.

Säga hejdå till alla som inte skulle på min hejdåfest hos Guillome - gråta.

Krama om Clarisse en sista gång och hulka fram att hon inte ska göra något dumt.

Störa rektorn under en konferrence och tacka för mig. 

Krama Arnauld och säga hejdå - gråta.

 

Sen festade vi hela natten och gjorde sånna där dumheter som man ska göra när det är sista chansen. Tidigt var vi uppe iallafall, åt croissanter och drack kaffe innan vi tackade för oss och åkte hem. 

 

Idag har jag har sprungit runt på marknaden och köpt korv och ost av bönder med nästan obegripligt bonnig dialekt. Jag har inhandlat ingredienser till en jordgubbstårta och fått typ tusen komplimanger av random folk på stan för min blombukett. Köpte den största och finaste till min fina familj såklart! ♥

 

Min röda hejdåbok som alla hemma fick skriva i innan jag åkte har blivit påfylld med fina ord på franska med. Jag hade tänkte vänta med att läsa tills under resan, men det gick inte - jag har tjuvläst det första "brevet", det av Clarisse. Sen grät jag, kände mig speciell och försökte förjävles komma på nåt bra sätt att få stanna kvar. 

 

 

 

Visst ska det bli bra att komma hem till mina vänner och min familj - men kan dom inte bara komma hit istället?!

 

 

 

"

Sista veckan pâ internatet firas duktigt i Monistrol.

 

Klart att treorna ska smyga sig in i tvâornas rum med vatten och vâckarklockor klockan tvâ pâ natten och tjuva skor att knyta girlanger av. Och att dom under tisdagen har bytt plats pâ allas tâcken.

Glada var vi i tvâan iallafall nâr vi fick ta ut vâr hâmd pâ intet ont anande tjejer i ettan ôverraskades med vattenkrig sâ snart dom steg ut bussen igâr morse. Blôtt och lôddrigt.

 

Jag hade lyckats komma lindrigt undan.

Tills fôr tvâ timmar sedan.

Helt ovetandes och ovanligt trôgtânkt la jag nâmnligen inte benen pâ ryggen tillrâckligt snabbt nâr Florence och Laurène kom gâendes mot mig och Virginie men flaskor innehâllande diverse âckligt tidigare ikvâll. Ja, jag fâr vâl helt enkelt se det som en kârleksfôrklaring att bli drânkt i saft och schampo och fâ vatten kastat bâde efter mig och i hela sângen.

En dusch, ett torrt ombyte och en kebab senare var det dags igen. Denna gângen Arnauld och Valentin som tyckte att jag behôvde lite raklôdder som grâdde pâ moset, fôr att inte glômma att Léa (som jag trodde skulle vara snâll) jagar mig ett extra varv med en flaska vatten.

 

Nej, jag ska inte fâ det att lâta som att det âr synd om mig, fôr det âr det inte (fôrutom fôr att jag mâste âka hem sâklart). Det âr lixom sâhâr vi firar varandra pâ detta stâllet. Avtackning eller fôdelsedag spelar ingen roll.

Sen finns det ju ocksâ nâgra som gôr det pâ ett lite svenskare vis, med present till exempel. Eller som en galet hârlig klass som ordnar med en klassfest fôr min skull.

 

Usch, jag blir allderles târôgd av att tânka pâ att jag bara har en dag kvar med alla dessa underbara mânniskor som jag lârt kânna, och fyra kvar tills jag har sagt hejdâ till min familj. Tro det eller ej, men ân sâ har jag faktiskt inte grâtit.

 

Imorgon âr det hejdâ till en del av klassen (som inte kan komma pâ festen) och till rektor, lârare och surveillanter. Snyft.

 

 

"

Sâ kom den magiska dagen med en ynka vecka kvar till âventyret kommer till sitt slut. Resan som har tagit upp en stor del mitt engagemang och energi i nâstan tvâ âr âr snart ôver. Jag âr sâ stolt ôver mig sjâlv som har klarat av att ro bâten ett âr i Frankrike i land, nu âterstâr det bara att landgâ utan att sâtta foten i dyn och trilla i vassen ;).

 

Pâ ett sâtt sâ kânns det sâ otroligt skônt. Jag kommer bli friare och kunna gôra vad jag vill igen och jag har visat fôr mig sjâlv att jag kan sjâlv (som jag sâ ofta sa nâr jag var liten). Men sen tânker jag ett varv till, och ser mig omkring. Betraktar alla mânniskor som jag har lârt kânna, platsen som jag faktiskt gjort lite till min, och sâ blir jag ledsen.

 

 

 

Ja, jag fôrstâr ju sâklart att jag kommer fortsâtta att vara jag och att allt mer eller mindre kommer gâ tillbaka till att vara som det alltid har varit. Men jag ât râdd (âr det detta som kallas resfeber?). Och jag kan berâtta att det âr precis samma râdsla som kvâllen den 1a september fôrra âret - bara det att nu âr det minst 42 gânger vârre. Jag kânner en râdsla fôr att lâmna mitt liv, familj och mina vânner bakom mig i ett annat land, en râdsla fôr vilka jag nu kommer spendera min sommar med, en râdsla fôr att tappa sprâket. Och sâ det vârsta av allt, kommer jag nâgonsin tillbaka hit? Kommer jag nâgonsin trâffa Lison, Flo, Alban och Marina igen?
Jag hoppas, jag vill, men jag kan inte vara sâker pâ samma vis som nâr jag âkte hit med vetskapen om att jag nio mânader senare skulle âka hem igen.

 

Magkânslan sâger att mina kinder kommer se ut undefâr sâhâr ↑ mot slutet av veckan. Kanske lite mer i grâskala dock.

 

 

"

Idag har jag varit på utflykt med Hervé och Corinne igen. Vi var vid frankrikes längsta flods källa (la loire). Jag drack vatten ur den Geologiska källan, tittade på när hunden badade i den Autentiska och spanade ut över ängarna efter den Sanna. 

 

Nu börjar det bli sent. Sent som i snart dags att sova och sent som i att både flyg och tågbiljett ligger och väntar på mig. Sent som i att vi har bestämt hur dags vi åker hemifrån nästa måndag. Sent som i att jag snart åker härifrån.

Jag minns att jag för ungefär ett år sedan satt och läste en årsresumé på en utbytesblogg. Flickan som skrev berättade om hur underbart det hade varit, hur mycket hon lärt sig, att det skulle bli ledsamt och så det som fastnade i mitt minne. Hon skrev att hon förstod allt som sades på radion. Åh, så imponerad jag blev må du tro! 

Föreställ dig nu min min den dagen jag insåg att jag faktiskt förstår allt på radion.

När jag för ett år sedan blygsamt tänkte att jag kanske skulle kunna förstå delar av fransk radio blev jag nästan arg på mig själv för att jag satte upp för höga förväntningar på resan.

Något jag kan säga i efterhand är att det där med radion gick ganska snabbt ändå, och även fast jag tappar ord och stakar mig så pratar jag flytande franska, jag förstår allt. Jag tittar på scetcher och hänger med även när nån pratar snabbt och otydligt. Och det är helt normalt när jag varit här i hela nio månader. Det du!

 

 

"

I tisdags morgon steg fyra lärare och 58 naturelever på bussen och åkte fem timmar genom regn och snö för att ägna tre dagar åt att studera stenar. 

 

Jag kom hem i ett paket från sten-resan, tro det eller ej. Baksidan fick sig dock en rejäl omgång av all bergsvandring, solbrännan blev ett faktum och rösten blev borttappad i en snödriva på 2500 meters höjd. 

 

Nu kom jag precis in från en liten liten springtur, mest för att bli varm för att sräcka ut musklerna lite. Men också för att bevisa för mig själv att det inte är jobbigare att springa lugnt och stilla hela tiden än att varva springet med onödig gång. Lyckat!

 

Ikväll är jag ensam hemma, jag ska äta sniglar, prata med vissa saknade hemma i sverige och skriva mer här om klassresan. 

 

À bientot!

 

 

"

Ge mig en get!

 

 

 

Nu är matsäcken packad, näsdukarna i väskan och kamerabatteriet sitter i laddaren.

 

 

Vi lämnar Monistrol vid kvart i åtta imorgon och kommer tillbaka sent på torsdag kväll. Internet blir det nog dåligt med i bergen, men gullig som jag är så har jag förberett ett bildinläggg åt er för var dag jag vandrar omkring i bergen.

 

 

På väg hem från baren igår kände jag hur en förkylning började smyga sig på igen. Mycket riktigt så vaknade jag täpt och slö så dagen har jag valt att spendera så lugnt som möjligt.(Måste ju vara frisk så jag kan följa med och titta på stenar med klassen på tisdag!).

 

Jag bäddade in mig i badskum ett par timmar, har pratat med mina föräldrar och tittat på eurovision. Fem minuter, max fem minuter får man titta på tv/film i detta huset själv innan Compotte kommer och ska vara med.

 

Något possitivt är iallafall att det äntligen har slutat regna, och tro det eller ej, men solen skiner!

 

 

//Hälsningar tjejen som har varit mer sjuk än någonsin under detta året men är glad ändå.

 

 

"

Hej, jag heter Fanny och det finns en överhängande risk att jag blir kriminell.

Rättare sagt så blir jag ganska garanterat det om detta går igenom och blir lag. 

 

Tjing.

 

 

"

Förra helgen hade jag resans sista besök.