SLUT.

För exakt nio månader sedan åt jag hejdå brunch omgiven av familjen hemma i salen. Jag kramades hejdå med Ingrid och Lotta innan dom cyklade hem. Jag fick en present av Mormor som i sista stund pressades in i den stora blå väskan. Jag var mest taggad men lite ledsen, jag grät inte för jag visste att jag skulla komma tillbaka. Detta var den 2a september 2012. 
 
Dagen datum är den 2a juni 2013. Jag har varit i Frankrike i nio månader (minus veckan över nyår). Jag har gråtit och skrattat (mest skrattat). Tröstat och blivit tröstad. Jag har lärt mig ett språk, fått vänner och känt mig hemma, kännt att jag hör hemma här. I måndags morgon försov jag mig och när Hervé väckte mig och jag insåg att jag skulle bli tvungen att stressa var det första jag sa "merde" följt av en ramsa andra fula ord. Är det då man helt och hållet har kommit in i språket, när det första man säger klockan 6 en måndagsmorgon. Vissa stunder har varit svåra med hemlängtan och känslan av en maktlöshet när jag inte kunnat uttrycka det jag vill. Men med tiden har det kommit alltmer sällan, och nästan försvunnit helt. Hemlängat har ersatts av en ångest över vad som ska hända när det är slut, en ångest över hur det kommer bli att komma hem till vänner och en ny klass.
 
Nu, när jag sitter i mitt packkaos och skriver detta så är det kaos i mitt huvud, inte bara för att väskan är 30 storlekar för liten, utan också för att jag är så ledsen. Jag är så ledsen att jag snart ska åka, så jag går mest runt och lider. Jag vet, jag borde ta vara på den sista stunden, men det är så svårt. Det är jobbigt att säga hejdå. Jag lider av att det är slut och både längtar till och fasar över att lidandet snart är slut.
 
Imorgon kväll stiger jag av tåget i Alvesta, då står familjen där och väntar på mig. Jag ska kramas och säga att jag älskar dom. Och så tror jag att jag kommer gråta. Sen åker vi hem och lever lyckliga i alla våra dagar (ända tills Signe flyttar till budapest i höst).
 
 
Detta måsta vara ett av världens sämsta inlägg, men det skiter jag i. Jag har så mycket jag vill skriva och säga, så många bilder att visa men det kommer lixom inte riktigt ut i annan form än tårar. Nu ska jag packa upp väskan en tredje gång och sen går jag på rond tre.
 
 
"

Kommentarer
Postat av: Julia

Den här delen är lika mycket en del av resan som allt annat du skrivit om, så klart det ska vara med. Och det spelar inte så stor roll hur inlägget blir egentligen, tycker jag, när det handlar om känslor. Försök vara glad över att det har hänt, klyshigt jag vet, men det är ju sant. Och tänk att Frankrike bara ligger några timmar bort. Även om det kanske aldrig blir detsamma så har du ju faktiskt möjligheter att åka dit igen. De som varit utbytesstudenter i t.ex Usa har ju inte riktigt samma möjlighet kanske. Förstår att det känns, men låt det kännas. Tycker också det är tråkigt att du ska åka hem, har gillat att följa ditt äventyr ;) Kram

2013-06-02 @ 18:58:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0