fannyifrankrike.blogg.se

Sâ kom den magiska dagen med en ynka vecka kvar till âventyret kommer till sitt slut. Resan som har tagit upp en stor del mitt engagemang och energi i nâstan tvâ âr âr snart ôver. Jag âr sâ stolt ôver mig sjâlv som har klarat av att ro bâten ett âr i Frankrike i land, nu âterstâr det bara att landgâ utan att sâtta foten i dyn och trilla i vassen ;).

 

Pâ ett sâtt sâ kânns det sâ otroligt skônt. Jag kommer bli friare och kunna gôra vad jag vill igen och jag har visat fôr mig sjâlv att jag kan sjâlv (som jag sâ ofta sa nâr jag var liten). Men sen tânker jag ett varv till, och ser mig omkring. Betraktar alla mânniskor som jag har lârt kânna, platsen som jag faktiskt gjort lite till min, och sâ blir jag ledsen.

 

 

 

Ja, jag fôrstâr ju sâklart att jag kommer fortsâtta att vara jag och att allt mer eller mindre kommer gâ tillbaka till att vara som det alltid har varit. Men jag ât râdd (âr det detta som kallas resfeber?). Och jag kan berâtta att det âr precis samma râdsla som kvâllen den 1a september fôrra âret - bara det att nu âr det minst 42 gânger vârre. Jag kânner en râdsla fôr att lâmna mitt liv, familj och mina vânner bakom mig i ett annat land, en râdsla fôr vilka jag nu kommer spendera min sommar med, en râdsla fôr att tappa sprâket. Och sâ det vârsta av allt, kommer jag nâgonsin tillbaka hit? Kommer jag nâgonsin trâffa Lison, Flo, Alban och Marina igen?
Jag hoppas, jag vill, men jag kan inte vara sâker pâ samma vis som nâr jag âkte hit med vetskapen om att jag nio mânader senare skulle âka hem igen.

 

Magkânslan sâger att mina kinder kommer se ut undefâr sâhâr ↑ mot slutet av veckan. Kanske lite mer i grâskala dock.

 

 

"