SLUT.

För exakt nio månader sedan åt jag hejdå brunch omgiven av familjen hemma i salen. Jag kramades hejdå med Ingrid och Lotta innan dom cyklade hem. Jag fick en present av Mormor som i sista stund pressades in i den stora blå väskan. Jag var mest taggad men lite ledsen, jag grät inte för jag visste att jag skulla komma tillbaka. Detta var den 2a september 2012. 
 
Dagen datum är den 2a juni 2013. Jag har varit i Frankrike i nio månader (minus veckan över nyår). Jag har gråtit och skrattat (mest skrattat). Tröstat och blivit tröstad. Jag har lärt mig ett språk, fått vänner och känt mig hemma, kännt att jag hör hemma här. I måndags morgon försov jag mig och när Hervé väckte mig och jag insåg att jag skulle bli tvungen att stressa var det första jag sa "merde" följt av en ramsa andra fula ord. Är det då man helt och hållet har kommit in i språket, när det första man säger klockan 6 en måndagsmorgon. Vissa stunder har varit svåra med hemlängtan och känslan av en maktlöshet när jag inte kunnat uttrycka det jag vill. Men med tiden har det kommit alltmer sällan, och nästan försvunnit helt. Hemlängat har ersatts av en ångest över vad som ska hända när det är slut, en ångest över hur det kommer bli att komma hem till vänner och en ny klass.
 
Nu, när jag sitter i mitt packkaos och skriver detta så är det kaos i mitt huvud, inte bara för att väskan är 30 storlekar för liten, utan också för att jag är så ledsen. Jag är så ledsen att jag snart ska åka, så jag går mest runt och lider. Jag vet, jag borde ta vara på den sista stunden, men det är så svårt. Det är jobbigt att säga hejdå. Jag lider av att det är slut och både längtar till och fasar över att lidandet snart är slut.
 
Imorgon kväll stiger jag av tåget i Alvesta, då står familjen där och väntar på mig. Jag ska kramas och säga att jag älskar dom. Och så tror jag att jag kommer gråta. Sen åker vi hem och lever lyckliga i alla våra dagar (ända tills Signe flyttar till budapest i höst).
 
 
Detta måsta vara ett av världens sämsta inlägg, men det skiter jag i. Jag har så mycket jag vill skriva och säga, så många bilder att visa men det kommer lixom inte riktigt ut i annan form än tårar. Nu ska jag packa upp väskan en tredje gång och sen går jag på rond tre.
 
 
"

.

Är det okej att ligga i en hög av halvpackade kläder och lipa som en barnunge?
 
 
"

Dagen jag fick sommarlov 2013 + lite lördag.

Titta på Lisons teater - sjukligt bra!
Säga hejdå till Virginie, Laurène och Manon- gråta.
Få hejdå paket -gråta.
Gå på sista franskalektionen - gråta. Tänk snart lämnar jag min franska bubbla VILL INTE.
Säga hejdå till alla som inte skulle på min hejdåfest hos Guillome - gråta.
Krama om Clarisse en sista gång och hulka fram att hon inte ska göra något dumt.
Störa rektorn under en konferrence och tacka för mig. 
Krama Arnauld och säga hejdå - gråta.
 
Sen festade vi hela natten och gjorde sånna där dumheter som man ska göra när det är sista chansen. Tidigt var vi uppe iallafall, åt croissanter och drack kaffe innan vi tackade för oss och åkte hem. 
 
Idag har jag har sprungit runt på marknaden och köpt korv och ost av bönder med nästan obegripligt bonnig dialekt. Jag har inhandlat ingredienser till en jordgubbstårta och fått typ tusen komplimanger av random folk på stan för min blombukett. Köpte den största och finaste till min fina familj såklart! ♥
 
Min röda hejdåbok som alla hemma fick skriva i innan jag åkte har blivit påfylld med fina ord på franska med. Jag hade tänkte vänta med att läsa tills under resan, men det gick inte - jag har tjuvläst det första "brevet", det av Clarisse. Sen grät jag, kände mig speciell och försökte förjävles komma på nåt bra sätt att få stanna kvar. 
 
 
 
Visst ska det bli bra att komma hem till mina vänner och min familj - men kan dom inte bara komma hit istället?!
 
 
 
"
 

Djâvulskap.

Sista veckan pâ internatet firas duktigt i Monistrol.
 
I den byggnaden jag bor i âr vi tjejer i tvâan och trean, brevid ligger killarnas internat och ett par kilometer hârifrân tjejerna i ettan.
Klart att treorna ska smyga sig in i tvâornas rum med vatten och vâckarklockor klockan tvâ pâ natten och tjuva skor att knyta girlanger av. Och att dom under tisdagen har bytt plats pâ allas tâcken.
Glada var vi i tvâan iallafall nâr vi fick ta ut vâr hâmd pâ intet ont anande tjejer i ettan ôverraskades med vattenkrig sâ snart dom steg ut bussen igâr morse. Blôtt och lôddrigt.
 
Jag hade lyckats komma lindrigt undan.
Tills fôr tvâ timmar sedan.
Helt ovetandes och ovanligt trôgtânkt la jag nâmnligen inte benen pâ ryggen tillrâckligt snabbt nâr Florence och Laurène kom gâendes mot mig och Virginie men flaskor innehâllande diverse âckligt tidigare ikvâll. Ja, jag fâr vâl helt enkelt se det som en kârleksfôrklaring att bli drânkt i saft och schampo och fâ vatten kastat bâde efter mig och i hela sângen.
En dusch, ett torrt ombyte och en kebab senare var det dags igen. Denna gângen Arnauld och Valentin som tyckte att jag behôvde lite raklôdder som grâdde pâ moset, fôr att inte glômma att Léa (som jag trodde skulle vara snâll) jagar mig ett extra varv med en flaska vatten.
 
Nej, jag ska inte fâ det att lâta som att det âr synd om mig, fôr det âr det inte (fôrutom fôr att jag mâste âka hem sâklart). Det âr lixom sâhâr vi firar varandra pâ detta stâllet. Avtackning eller fôdelsedag spelar ingen roll.
Sen finns det ju ocksâ nâgra som gôr det pâ ett lite svenskare vis, med present till exempel. Eller som en galet hârlig klass som ordnar med en klassfest fôr min skull.
 
Usch, jag blir allderles târôgd av att tânka pâ att jag bara har en dag kvar med alla dessa underbara mânniskor som jag lârt kânna, och fyra kvar tills jag har sagt hejdâ till min familj. Tro det eller ej, men ân sâ har jag faktiskt inte grâtit.
 
Imorgon âr det hejdâ till en del av klassen (som inte kan komma pâ festen) och till rektor, lârare och surveillanter. Snyft.
 
 
"

SJU.

Sâ kom den magiska dagen med en ynka vecka kvar till âventyret kommer till sitt slut. Resan som har tagit upp en stor del mitt engagemang och energi i nâstan tvâ âr âr snart ôver. Jag âr sâ stolt ôver mig sjâlv som har klarat av att ro bâten ett âr i Frankrike i land, nu âterstâr det bara att landgâ utan att sâtta foten i dyn och trilla i vassen ;).
 
Pâ ett sâtt sâ kânns det sâ otroligt skônt. Jag kommer bli friare och kunna gôra vad jag vill igen och jag har visat fôr mig sjâlv att jag kan sjâlv (som jag sâ ofta sa nâr jag var liten). Men sen tânker jag ett varv till, och ser mig omkring. Betraktar alla mânniskor som jag har lârt kânna, platsen som jag faktiskt gjort lite till min, och sâ blir jag ledsen.
 
 
 
Vad ska jag nu lângta till, planera och fokusera pâ?
Vem blir jag efter att ha varit "svensken" i nâstan ett âr nâr jag ska hem till sverige?
 
Ja, jag fôrstâr ju sâklart att jag kommer fortsâtta att vara jag och att allt mer eller mindre kommer gâ tillbaka till att vara som det alltid har varit. Men jag ât râdd (âr det detta som kallas resfeber?). Och jag kan berâtta att det âr precis samma râdsla som kvâllen den 1a september fôrra âret - bara det att nu âr det minst 42 gânger vârre. Jag kânner en râdsla fôr att lâmna mitt liv, familj och mina vânner bakom mig i ett annat land, en râdsla fôr vilka jag nu kommer spendera min sommar med, en râdsla fôr att tappa sprâket. Och sâ det vârsta av allt, kommer jag nâgonsin tillbaka hit? Kommer jag nâgonsin trâffa Lison, Flo, Alban och Marina igen?
Jag hoppas, jag vill, men jag kan inte vara sâker pâ samma vis som nâr jag âkte hit med vetskapen om att jag nio mânader senare skulle âka hem igen.
 

Magkânslan sâger att mina kinder kommer se ut undefâr sâhâr mot slutet av veckan. Kanske lite mer i grâskala dock.
 
 
"

Närmre solen.

Soliga dagar, som idag brukar jag försöka vara klok och stanna i skugga/ inne under de värsts soltimmarna för att inte bränna mig för mycket. Men jag vet i tusingen om det är nån mening med det när jag efter två timmars pluggande i solen mellan 2 och 4 är rödare än en kokt kräfta på hela baksidan, ont gör det med. Hur ska jag kunna sova inatt? Hopplöst är det, för antingen får jag ju hålla mig i inne typ hela dagen eller bylsa på med en massa kläder för att skydda. 
Sen har jag ett "problem" till, jag får dödligt ont i ögonen av allt ljus med. Eller ja, det i sig är ju inget större problem, bara att ta på ett par solglasögon. Om det nu hade funnits några jag passade i då.. 
 
Ja, såhär går det när man placerar en blek, blåögd svensk långt närmre solen än hon är anpassad för.
 
 
"

Ta skydd!

Ta skydd, för här kommer en bomb med fina och mindre fina formuleringar och bilder min Sverigevistelse har gett upphov till.
 
Mitt i natten på kastrup blev jag för första gången i mitt liv välkomnad med skylt.
 
Ungefär såhär fint väder var det hela veckan.. Lite mindre suddigt och blått kanske.
 
Hemma var det mest som vanligt, vi drack glögg och lyssnade på när Morfar spelade piano.
 
Nyår kom krypande. En eftermiddag var vi hos Ingrid och gjorde iordning efterrätterna, och innan festen drog igång gjorde vi oss fina hos Ellen.
 
Helt plötsligt hade det dukats upp för avskedsmiddag hemma i salen, och alla var samlade igen.
 
Sammanfattningsvis så gick tiden hemma väldigt snabbt, nästan lite för snabbt. Jag hann iallafall lära känna Luna lite och träffa mina systrar.
 
När jag kom hem hit till Puy igår slogs jag av en märklig känsla av att komma hem, vilket såklart känns fint. Och hemma i Wederslöf har jag av okänd anledning kallat Puy för hemma. Men redan igårkväll var jag tvungen att grina lite, allt är ju så fint hemma! - och jag är inte där..
 
Inte ens en springtur uppför trapporna till st Joseph statyn och många salta tårar på vägen hjälpte, så nu blev det matteplugg för att försöka hitta tillbaka till peppen. 
 
"

Dan fôre dan fôre dopparedan.

Tvâ dagar kvar till sjâlvaste julafton, julkânslan âr helt bortblâst, familjen lângt hârifrân och julskinkan fâr jag inte se fôrrens efter jul. Hur ska detta gâ?
 
I ârlighetens namn mâste jag faktiskt sâga att jag lângar hem. Att jag gârna hade stâtt och kokat kola och lyssnat pâ Carola nu istâllet fôr att sitta hâr. Jag saknar mina kompisar, snôn, familjen, djuren, mitt rum, svensk mat ja hela tjotablângen fôr att fatta sig kort. Jag saknar mitt svenska liv, âven om det innehâller fler timmars matteplugg och kortare dagar.
 
Jag fôrsôker att inte dômma ut den julen jag fâr hâr redan innan jag har varit med om den, men det âr svârt. Vi alla har ju sâ inprântat i oss hur en jul ska firas, och min jul ska inte firas med nâgons annans slâkt, i en bergsby, i ett annat land. Den ska ju firas hos mormor och morfar, med âcklig lutfisk den 23e, pussel och halva skogen i kôkstaket - Precis som det alltid har varit.
 
"

Grâtfârdig

Âr det nâgot datum jag ska peka ut som vândpunkten sâ blir det utan tvekan den 26e november. Det var nâmnligen dâ, 86 dagar efter avfârd som det bôrjade kânnas riktigt bra hela tiden. Innan var det kâmpigt, jag hade ofta en liten gnagande hemlângtan och kânde mig lite utanfôr, dâremellan var det bra. Men efter min magiska mândag slâppte det bara, nu âr det sâ himlans bra sâ ibland undrar jag vad jag gjorde i Sverige tidigare.
 
Jag satt och pratade med Florence tidigare, och konstaterade att igâr var det 100 dagar sedan jag kom hit. Sen insâg jag det oundvikliga i att 100 dagar gjorda innebâr att det bara resterar ca 200 tills min franska drôm âr ôver. Sen âr det slut. Borta. Det âr sâ jag blir nâstan grârfârdig av att tânka pâ det, att om drygt ett halvâr mâste jag lâmna alla underbara mânniskor jag har lârt kânna hâr.
 
Tragiskt âr vad det âr. Det âr ju inte alls som nâr jag âkte hemmifrân i hôstas, dâ âkte jag ju med vetskapen om att jag defenitivt kommer tillbaka. Nâr jag lâmnar Velay i sommar dâremot, dâ vet jag inte lika sâkert att jag kommer tillbaka.
 
Tur fôr mig att det redan bôrjar spânas pâ Sverigebesôk i sommar!
 
"

Faller

Nu faller jag ner i hemlângtanshâlet igen... Men jag tânker dra i snôret och veckla ut fallskârmen redan ikvâll, dâ ska jag lâgga mig tidigt och imorgon har jag bestâmt att jag ska vakna utvilad och pepp infôr dagen som kommer. Imorgon ska jag ha en sâ fin dag fôrstâr ni, jag har bara tvâ lektioner och nâr jag har slutat kommer Hervé och hâmtar mig och Lison och sâ ska vi âka till ikea, sâdesâ!
 
"

?

Visste ni att nâr man har hemlângtan sâ vârker det i hela kroppen?
 

Hemlângtan

Âh vad jag har hemlângtan! Fast jag fôrstâr inte riktigt sjâlv varfôr, ingen âr dum, allt flyter pâ, sprâket gâr minst sagt frammât och ja, jag vet inte. Allt âr bara sâ annorlunda. Inget âr riktigt samma, inte hur man lôser ekvationer pâ matten, eller skriver svaren, inte heller maten eller ens hur folk klâr sig. Och det som âr mest pâfrestande; i veckorna âr den enda tiden jag âr helt sjâlv dâ jag duschar eller âr pâ toa.
 
Man kan ju tycka att jag borde ha vant mig vid det hâr laget, 72 dagar borde râcka. Men det kan jag sâga att det gôr det inte - inte fôr mig iallafall. Det âr trôttsamt och fast jag âr vâldigt vâl omhândertagen sâ kânns det lite otryggt. Otryggt pâ det dâr viset att jag inte âr omgiven av min âlskade familj och mina vânner. Inte heller kommer jag hem efter skolan, inte ens till ett riktigt hus. Det jag kommer hem till hâr âr ett kallt rum som jag inte fâr ha fôr mig sjâlv.
 
 
 
Ned/Upprâkningarna i min kalender;
  • 72 dagar i Frankrike
  • 39 dagar till jullovet, dvs 5 veckor
  • 43 dagar till julafton
  • 46 dagar till jag fâr komma hem till mitt fina Wederslôf
  • 3 lâxor och 2 prov kvar denna veckan
  • 3 lâxor och 2 prov kvar att plugga till denna veckan
 
Nu ska jag bara kânna efter om jag har gnâllt fârdigt....
...
..
.
Nja, inte helt. Sânt jag lângar efter att gôra nâr jag âr hemma pâ lovet;
  • Grâta glada târar
  • Krama min familj..
  • ..och mina bâstisar
  • Fika och spela spel hos Mormor och Morfar
  • Pussa pâ mina sôta djur - och Luna!
  • Dricka glôgg vid granen
  • Pulsa i snôn (eller slaska i snôslask??°
  • Fâ hôra allt som har hânt medans jag har varit borta
  • Fira nyâr med mina flickor
  • Ligga och dra mig i sângen med adventsljusstaken tând i fônstret
  •  
  •  
 
 
"

Jag

Längtar
 
Hem
 
 
"

Saknaden

När jag har hemlängtan, eller bara håller på att sakna ihjäl mig efter något hemma då skriver jag ner det. För mig är det faktiskt det bästa sättet att bli av med den jobbiga känslan. Det är som att man sparar saknaden, men på pappret istället för i sinnet.
Fiffigt är vad det är - och fint brukar jag få höra av nyfikna fransmän som undrar vad jag pysslar med.
 
Det tog mig 44 dagar att sakna detta. 
 
Och än har jag inte börjat på ett nytt blad...
 
"
 
 

Surt

Idag har jag haft en tvâttâkta hemlângtandag. Har gâtt runt hela dagen och kânnt mig oônskad och ivâgen, och tânkt att "om jag bara hade varit hemma nu sâ hade allt varit sâ mycket bâttre". Fast det âr ju inte sant. Inte helt sant iallafall. Fôr jag har ju dâliga dagar nâr jag âr hemma likvâl som nâr jag âr hâr, och det vet jag ju - egentligen. Fast det âr svârt. Och irriterande. Min franska har nâmnligen kommit sâ lângt att jag fôrstâr en hel del nu, men kan fortfarande sâga ungefâr lika mycket som ett tre mânader gammalt barn. Eller sâ kânns det iallafall. Det har bôrjat stôra mig sâ mycket att inte kunna sâga det jag vill nu. 45 dagar. Jag har ju kompisar hâr, och jag vill gârna kunna ha lite intulektuella diskussioner med dom, men nej... Kânns som jag snart inte har nâgra kompisar hâr annars, blir ju bara en tyst efterhângsen svans.
 
Surt sa râven - och surt sa jag.
 
"

Semelsaga

Det var en gâng en vilsen flicka som inte visste att den dubbla lektionen matte var instâlld, det visste alla andra i klassen. Sâ hon stog dâr utanfôr klassrummet och vântade och vântade, ânda tills hon fick veta att lektionen var instâlld. Dâ gick hon till cdi, men det var stângt.
-Vad gôr man nâr man âr helt sjâlv, har hâltimme och cdi âr stângt?
-Jo, dâ fâr man luffa runt lite, sâ det gjorde hon. Tillslut hamnade hon nere pâ internatet som hon visste skulle vara lâst precis som alla andra dagar, men se dâr, det var ôppet!! Tyst smôg hon uppfôr trappan, spanade efter elaka stâdtanter och tassade fôrsiktigt in pâ sitt rum. Sâ tog hon fram sin rôda bok, krôp upp mot vâggen i sângen och lâste. Och lângtade hem.
 
"

Långt kvar

Temperaturen har krupit ner till ensiffrigt. Vi eldar för fullt i kaminen och det luktar lite rök i huset. Raggsockarna sitter permanent på fötterna. Katten kommer in med frusna tassar och sval päls. Luften är sval och vintertorr.
 
Ja, jag får julkänsla. Jag vill gå på julmarknad. Provsmaka. Adventsmysa hos mormor och morfar. Vira halsduken ett extra varv. Bli allderles röd om näsan. Sjunga Bered en väg för herran. Sitta framför brasan och pyssla. Smita undan och i hemlighet slå in pysslet. Känna lackdoften i hela huset. Äta pepparkaksdeg. Kasta snöboll på Signe och nästan bli mulad tillbaka. Låta adventsljusstaken lysa hela natten. Ligga i en snödriva och filosofera med fina vänner. Jag vill vakna tidigt, tassa ner till granen och äta lussekatt till frukost. Och så längtar jag till den där speciella morgonen då det är dags. Till julafton.
 
Men.
 
Här är fortfarande löv kvar på träden. Jag har inte fyllt år än. Det är långt ifrån minusgrader. Och inte att förglömma, det bara är den 14e oktober.
 
"

Att gå i ide

Nu känner jag mest för att ställa mig på balkongen, skrika dessa ord högt;
För att sedan dra täcket över huvudet och sova ett par veckor.

Fira

Idag har jag varit hâr i exakt en mânad, en tiondel av mitt utbytesâr âr redan fôrbi. Och det kânns faktiskt bra, fôr det har lixom tagit en jobbig mânad att skaffa sig kompisar, och lâra kânna familjen, sâ det kânns lite som att det âr nu det bôrjar pâ riktigt, nu âr startkittet komplett.

Detta tyckte jag skulle firas lite, sâ jag tog min onda hals och gick tillbaka till skolsyster, bekymrad min...
-Du ska âka till doktorn.
Jaha tânkte jag, dâ âr jag vâl duktig och gôr som du sâger dâ. Sâ fick jag sâllskap av tvâ surveillanter och sâ âkte vi till doktorn.
*trummvirvel* Halsfluss! Omnomnom.

Nej man jag âr inte bitter, fâr âka hem till familjen, chilla lite, slipper skolan, livet leker fôrstâr ni. - Den dâr lilla detaljen att jag knappt kan svâlja maten nâr jag âter och att det gôr ont, den bortser vi ifrân nu. Always look on the bright side of life, eller hur gick den dâr sângen nu?

"

Saknad

Att detta är något av det första jag ser varje dag.
 
Att sitta på en stubbe här och göra exakt ingenting.
 
Att gosa med ulliga bebisar...
 
..och min lilla panda (som nog inte är så liten nästa gång vi ses).
 
Att fika, kanske sånna här?
 
Att plugga mycket seriöst med Ingrid.
 
Att spontanpyssla en tisdagskväll istället för att plugga.
 
Att göra fula miner med Systeryster.
 
Och att gå i samma klass som dom bästa vännerna jag vet.
 
"
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0