Ni.
Idag, efter lâng tid i Frankrike har jag lyckats fâ till tvâ fina kulturkrockar.
Den fôrsta âgde rum nâr jag steg in i engelskaklassrummet, och projektledarlâraren frâgade mig om mitt namn.
BANG - vad heter ni?
Tânk att man fâster sâ mycket vid hur man blir tilltalad. Att lâreren i frâga ni-ar eleverna tycker jag dock âr vâldigt bra, dâ jag annars kan tycka att det âr lite fôrnedrande hur man i vanliga fall sâ snâllt ni-ar och sjâlv blir du-ad. Fint och lite mer jâmnlikt - nâstan lite svenskt.
Nummer tvâ som en hink isvatten iansiktet under svtlabben. Jag skulle be lâraren vânta en sekund medans jag kikade en extra gâng i mikroskopet och glômde (pâ nâgot ofôrklarligt sâtt) bort att bôja verbet vânta. Jag du-ade alltsâ min lârare, en âldre herre som tydligen inte uppskattar att bli du-ad av sina elever. Bestâmt och nâstan lite nedlâtande bôrjar han fôrklara fôr mig att i Frankrike finns det nâgot som heter niande, och att jag alltsâ borde bôja mina verb till andra persons plural nâr jag tilltalar honom. Oj, fôrlât, ja det vet jag ju egentligen...
Med 6 mândaders franskt liv i ryggan blir det fortfarande smâ fel i situationer som borde sitta i ryggmârgen, intressant.
"
Kommentarer
Trackback
