fannyifrankrike.blogg.se

Jag âker den Franska bergochdalbanan varje dag. Den âr ganska lâng, fôr vissa dagar gâr det uppât hela dagen, andra bara ner. Vissa strâckor svânger det kraftigt hela tiden. Âkturen âr lâng, den tar flera veckor, kanske nâstan en mânad, det beror pâ hur mycket fartvind som sliter i hâret.

 

Jag har âkt samma âktur flera gânger nu. Att vara hâr kânns lite som att vara pâ ett tivoli med bara en attraktion, vars svângningar jag nu kan i sômnen.

 

Med andra ord sâ mâste det hânda nâgot snart, jag bôrjar bli uttrâkad. Vardagen hâr kânns lika vardaglig som i Sverige och jag har inte kânslan av att gôra nâgot alls. Nu har jag testat att vara utbytesstudent, testat att gâ i den franska skolan, testat hur det âr att bli nerslâppt i ett frâmmande land och knappt kunna prata.

 

Att gôra denna resan var ju lite smâ-impulsivt. Det âr lite sân jag âr - jag fâr en idé och sâ vill jag genomfôra den pâ en gâng. Testa om det funkar. -Klarar jag av ett âr i Frankrike utan familjen och vânnerna? Nâr jag sen har gjort mitt lilla fôrsôk - ja, dâ âr det inte kul lângre.

 

--Se det som att du vill testa vad som hânder om du slâpper ett âgg frân tvâ meters hôjd. Nâr du har testat tre gânger sâ vet du att âgget kommer gâ sônder âven den fjârde. Dâr âr jag nu.. Jag ska precis slâppa mitt tionde âgg. Experimentet âr inte intressant lângre. Jag vill gâ vidare gôra nâgot annat, hitta ett nytt projekt. Fôrôvrigt har jag redan en massa kul idéer som jag vill genomfôra nu. Nu, nu! Otroligt frustrerande att behôva vânta.

 

"