Sagan om sagan.

Här kommer sagan bakom de små sagorna - hur hamnade lilla jag i stora Frankrike?
 
Det började en höstig dag för ganska exakt ett år sedan, då min franskalärare engagerat berättade hur bra det skulle vara för oss ungdommar att åka till Frankrike själva ett år. Hon frågade vilka som var intresserade och delade ut brochyrer med information. Skoltrött och nyfiken, tyckte jag att det lät intressant, snappade åt mig lite information och skummade igenom. Jag gick hem till de käraste föräldrarna och berättade att jag ville åka till Frankrike och frågade om det var möjligt?
- Ja, jo varför inte. Jag blev supermotiverad...och var det i ungefär två månader.  Vad som händer sen vet jag inte riktigt, men intresset svalnade en del, projekt Frankrike föll nästan i glömska.
Sista dagen för ansökan var 18 december och det datumet närmade sig med stormsteg. Jag hade i princip bestämt mig för att låta den dagen passera som alla andra, men kvällen den 17e fann jag iallafall mig själv framför ett worddokument på knackig franska. Google translate öppet i en flik brevid facebook, tänkte att
- Äh det är inte så pjåkigt, jag kommer ändå inte bli antagen.
Det blev fredagen den 18e, och på lunchen sprang jag genom ett blåsigt växjö, via fotografen, till posten. Såg till att brevet fick stämpel med dagens datum. Men oj, vad hade jag nu gjort? Impulsiva dumma jag. Låt oss se det som en rolig grej, jag ger det en chans.

Jodå, frammåt våren fick jag besked om att det var dags för intervju. Vi bokade tågbiljetter, och tog ledigt från jobb och skola, sen åkte jag och Syster till stockholm.
Intervjun var hemsk.. Det var jag och en kille till, först fick vi prata på svenska om varför vi ville åke och hur vi kände för att lämna vänner och familj hemma ett år. Sen var det dags att plocka fram  franskan, låt oss säga att det gick sådär och att det inte hade skadat att ha läst lite på passande språk på tåget. Känslan när vi gick från IPK till Beyond Retro var rent ut sagt att det hade gått skit. Den där  franskan tar mig aldrig till frankrike.
 
Väntan mellan intervjun och antagningsbeskedet kändes som en evighet, och helt plötsligt låg där ett brev med en numera välbekant logga. Jag var antagen, tydligen var det inte franskan som var avgörande iallafall.
Det blev dags att tänka efter ordentligt. Vad vill jag egentligen!? Jqg vet inte hur många gånger jag tänkte fram och tillbaka, men jag kom flera gånger tillbaka till samma slutsats som strax innan 18 december. Det där var nog inget för mig, jag låter det passera, stannar kvar hos min familj och tar studenten med min klass. Men helt plötsligt hade mitt impulsiva jag tagit över igen och innan jag riktigt förstod det hade jag hade tackat ja.
Fastän jag hela tiden visste att beskedet numera var bindande och kontarakten var  underskivna så tänke jag att det är inte säkert att jag får åka, inget är ju helt klart förrens de har hittat familj och skola åt mig, så jag får nog stanna hemma ändå. (Ja, jag är pessimist).
 
Vi åkte till huvudstaden igen, och där, mitt bland dagsordning och information fanns ett dokument med information om fin franska skola och familj. Där blev det verklighet, min sista utväg var kapad, jag skulle till frankrike! Jag skrev mail på (säkerligen) knappt begriplig franska till familjen och skolan och fick svar på engelska. Visste inte riktigt hur jag skulle tolka deas val av språk, var jag så usel på franska, eller ville dom bara underlätta för mig och slippa missförstånd?
 
Vid det här laget var det sommarlov och jag räknade ner dagarna till avfärd. 100, 80, 20, 1. Snabbt som tusan var det dags att krama om alla kära en sista gång på väldigt länge. Många kramar, men inga tårar. Och som i ett trollslag satt jag där på flygplanet brevid den danska mannen med rakade armar och lyssnade på franska barn som inte klarade av att vara tysta i två minuter. 
 
Och här är jag nu, i Frankrike, hos en underbar familj och på ett internat som jag tycker bättre och bättre om för varje dag som går, med fina vänner som skrattar precis lagom mycket när jag säger fel på sifforna 14 och 40. Ibland är det förjävligt, men det blir mer och mer sällan och jag börjar känna mig hemma här. Språket blir bättre för varje dag som går och ibland är det till och med ombytta roller på vem som skriver av vems anteckningar. 
 
Fast precis just nu, när detta inlägget blir tillgängligt för dig att läsa i den stora cyberrymden, så är jag i Paris.  Tillsammans med hela nio andra vikingar som har gått igenom ungefär samma sak som jag det senaste året, och som har mer eller mindre likande sagor att berätta.
Kanske sitter vi i denna stund och dinglar med benen från eiffeltornet, eller shoppar secondhand kläder per kilot? 
 
"
 

Kommentarer
Postat av: sara

Njut av Paris! Vi ses snart <3

2012-10-28 @ 21:23:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0