Dan fôre dan fôre dopparedan.

Tvâ dagar kvar till sjâlvaste julafton, julkânslan âr helt bortblâst, familjen lângt hârifrân och julskinkan fâr jag inte se fôrrens efter jul. Hur ska detta gâ?
 
I ârlighetens namn mâste jag faktiskt sâga att jag lângar hem. Att jag gârna hade stâtt och kokat kola och lyssnat pâ Carola nu istâllet fôr att sitta hâr. Jag saknar mina kompisar, snôn, familjen, djuren, mitt rum, svensk mat ja hela tjotablângen fôr att fatta sig kort. Jag saknar mitt svenska liv, âven om det innehâller fler timmars matteplugg och kortare dagar.
 
Jag fôrsôker att inte dômma ut den julen jag fâr hâr redan innan jag har varit med om den, men det âr svârt. Vi alla har ju sâ inprântat i oss hur en jul ska firas, och min jul ska inte firas med nâgons annans slâkt, i en bergsby, i ett annat land. Den ska ju firas hos mormor och morfar, med âcklig lutfisk den 23e, pussel och halva skogen i kôkstaket - Precis som det alltid har varit.
 
"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0