Grâtfârdig

Âr det nâgot datum jag ska peka ut som vândpunkten sâ blir det utan tvekan den 26e november. Det var nâmnligen dâ, 86 dagar efter avfârd som det bôrjade kânnas riktigt bra hela tiden. Innan var det kâmpigt, jag hade ofta en liten gnagande hemlângtan och kânde mig lite utanfôr, dâremellan var det bra. Men efter min magiska mândag slâppte det bara, nu âr det sâ himlans bra sâ ibland undrar jag vad jag gjorde i Sverige tidigare.
 
Jag satt och pratade med Florence tidigare, och konstaterade att igâr var det 100 dagar sedan jag kom hit. Sen insâg jag det oundvikliga i att 100 dagar gjorda innebâr att det bara resterar ca 200 tills min franska drôm âr ôver. Sen âr det slut. Borta. Det âr sâ jag blir nâstan grârfârdig av att tânka pâ det, att om drygt ett halvâr mâste jag lâmna alla underbara mânniskor jag har lârt kânna hâr.
 
Tragiskt âr vad det âr. Det âr ju inte alls som nâr jag âkte hemmifrân i hôstas, dâ âkte jag ju med vetskapen om att jag defenitivt kommer tillbaka. Nâr jag lâmnar Velay i sommar dâremot, dâ vet jag inte lika sâkert att jag kommer tillbaka.
 
Tur fôr mig att det redan bôrjar spânas pâ Sverigebesôk i sommar!
 
"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0